Jag blev uppringd av min bror i mitten av februari. Jag hade bett honom återkoppla när han hade fått resultaten från tremånaderskontrollen. Jag donerade nämligen min högra njure till honom i november 2015.
Alla värden var normala och jag hörde på hans röst att han var pigg. Jag kände en stor lättnad över att det hade gått så bra. Jag är vanligen väldigt känslosam men det verkar ha blivit mer av den varan.
Det började hösten 2014. Min brors njurar började gå ner i funktion och jag anmälde mig som möjlig donator. Sagt och gjort, undersökningen av både mig och min bror startade. Då jag är en idog motionär var jag inte direkt nervös, men stämde min njure mot honom eller skulle man upptäcka något annat otrevligt hos mig? Jag blev godkänd på vårkanten 2015 och operationen planerades till hösten. Jag intensifierade min träning. Kondition, styrka och balans ville jag uppnå. Jag vill gärna ta fram yoga-passen som en nyckelfaktor där man förutom ökad smidighet kan få ett lugn genom andningsteknik. Även om min normala alkoholkonsumtion är ytterst modest blev det en vit period tre månader innan operation.
Min brors tillstånd blev allt sämre under hösten och han var tvungen att börja dialysera några veckor innan operationen då kroppen sa ifrån. Jag kände att jag var väl förberedd så jag var aldrig nervös innan för min egen skull. Jag sov till och med gott sista natten innan operation. Däremot fanns det alltid en gnagande oro hur resultatet efter operationen skulle bli trots att jag läst att det sannolikt skulle gå bra.
Jag och min bror låg på samma rum på operationsavdelningen. Det var i vår barndom, för 55 år sedan, som vi senast sov i samma rum.
På tisdagsmorgonen åkte jag först ner till operationssalen. Strax innan operationen praktiserade jag lite yogaandning och fick ner min anspänning. Det närmaste dygnet var jag dock inte så kaxig. Jag hade läst att man skulle bli hemskickad till helgen och eftersom operationen gjordes i Malmö och jag bor i Göteborg så var det ännu viktigare att komma på fötterna och komma igång med kroppen. Min fantastiska sambo hade följt med mig och körde hem mig på fredagen samma vecka. Eftersom de tog höger njure blev operationen lite mer tidskrävande då levern var i vägen.
Jag hade inte kunnat komma hem så snabbt om jag inte hade förberett mig så väl. Tränat upp styrkan i armar och ben när jag skulle sätta mig och balansen när jag skulle upp på fötterna. Att andas lugnt och metodiskt den första natten efter operationen var nödvändigt eftersom sjukvårdspersonalen ofta sprang in på natten för att kontrollera att allting var bra.
Det var en fantastisk vecka på många sätt! Att få se fötterna på min bror under det första dygnet var häftigt. Fötterna krympte markant när vätskan minskade i kroppen. Den nya njuren hade börjat arbeta direkt och jobbade stenhårt. Vi fick även se njuren arbeta genom ultraljudsapparat, den gjorde ett gott jobb. November och december var också en fantastisk tid. Jag har mått bra hela tiden. Tänk att få vila mitt på dagen, och att bli omhändertagen av min sambo (som är distriktssköterska) osv!
Detta är det mest meningsfulla jag har gjort i hela mitt liv. Jag har på köpet blivit ännu mer tacksam för det jag har och framför allt att jag har den fysiken jag har. Jag har blivit ännu mer känslosam och några veckor efter operationen blev jag väldigt känslig för dofter och smaker. Det var nästan som att bli född på nytt. Jag vet också att min bror är pigg igen och kan umgås med de sina, det betyder oerhört mycket.
Jag började jobba igen den 7e januari 2016, dvs sju veckor efter operationen. Jag försöker koppla ihop Friskis & Svettis med sjukvården för att fler skall få möjligheten att må så bra som jag har gjort och kanske få flera att överväga att donera till någon.
Detta är sann livsglädje! Jag hade möjligheten att hjälpa min bror och jag gjorde det!
// Johan