Det pågår en global illegal handel med organ. Kriminella får nya möjligheter att tjäna grova pengar. Fattiga människor berövas sina kroppsdelar. Den illegala organhandeln måste tryckas tillbaka. Alla borde vara skyldiga att donera sina organ efter döden. Det anser Peter Winai, författare och docent i företagsekonomi.
Nästan alla, 90 procent, i Sverige säger enligt socialstyrelsen att de är villiga att donera sina organ efter döden. Men de gör det inte. I Spanien, Portugal och Belgien är transplantation från avlidna dubbelt så vanlig som i Sverige, också det enligt Socialstyrelsen.
Det pågår en global illegal handel med organ. Kriminella får nya möjligheter att tjäna grova pengar. Fattiga människor berövas sina kroppsdelar. I Beirut säljer syriska flyktingar sina njurar och organkommersen blomstrar. Hur många svenskar som utnyttjar den olagliga organhandeln vet ingen.
Varför anmäler sig inte alla de svenskar som säger sig vara villiga att donera sina organ efter döden? Många lämnar avgörandet till sina anhöriga, när den dagen kommer – om den kommer.
Ytterst få kommer ifråga för faktisk transplantation. De krav som ställs på att bli accepterad som donator är mycket stora.
I Israel kommer den före i transplantationskön som själv har anmält sig som donator.
En annan väg för att öka antalet donationer är att kommersialisera handeln med organ, att de som donerar sina organ får betalt. Problemet med det är att det kan uppfattas som oetiskt att köpa och sälja kroppsdelar. Istanbuldeklarationen, den internationella expertgrupp som första gången träffades i Istanbul 2008 och som sedan dess bekämpar oetiska transplantationer, tar tydlig ställning mot transplantationsturism och organtrafficking, där donatorer åker från ett land till ett annat där de säljer sina organ.
Europarådet arbetar på en konvention som planeras träda i kraft i år och som tar ytterligare ett steg i kampen för att få bukt med organhandeln. Rådet föreslår straff för dem som tvingar människor att ge bort sina organ eller som betalar för kroppsdelar.
Den nya konventionen tar också upp problemet med transplantationsturism, när förmögna patienter reser till sjukhus i Kina, Pakistan eller Indien för att få organ med oklart ursprung. Den riktar sig även direkt mot mellanhänder och korrupta kirurger, men kommer inte att vara bindande för de europeiska medlemsländerna. Frågan är om konventionen överhuvud taget kommer att få några praktiska konsekvenser.
En annan tanke är att den svenska staten skulle kunna ta kontroll över handeln med organ. Styra upp den med tydliga etiska riktlinjer, och ge ersättning till donatorerna.
Iran, som inte precis brukar ses som ett föregångsland, är idag den enda nation där staten aktivt engagerar sig i organhandel. Det är en lösning som inte har vunnit gehör någon annanstans.
Frågan om organhandel har tagits upp av Susanne Lundin, professor i etnologi och medlem i Istanbuldeklarationen. I forskningsrapporten Organ till salu analyserar hon nyansrikt den kriminella handeln. Varken ett lagligt betalsystem för organ eller tack-ersättningar är en väg som Sverige bör gå skriver hon också på Aktuella frågor 14/8 2013. Men andra, till exempel läkaren Gustav Tinghög i Sveriges läkarförbunds tidning ställer frågan:
Kan staten betala människor för att donera organ? Svaret är långt ifrån självklart.
Betalning för donationer öppnar för komplicerade frågor och svårbemästrade gråzoner. Men uppstår det inte otäcka och omänskliga följder också av otyglad kriminell handel?
Att utfärda högtidliga deklarationer och konventioner är ingen lösning om handeln ändå kan fortgå. Den måste tryckas tillbaka på olika sätt – internationellt och lokalt – och snabbt bemötas med etiskt försvarbara alternativ. Det räcker inte med till intet förpliktigande konventioner.
Vi äger våra kroppar när vi lever. Men hur ska det vara när vi avlidit? Jag föreslår att man i Sverige inför en allmän plikt att donera organ efter döden – en organdonationsplikt.
Peter Winai publicerad 2014-04-06